RudeVeritas: december 2011

torsdag 15 december 2011

I'm just saying' ...

Always look on the bright side of life...!!!
http://www.youtube.com/watch?v=WlBiLNN1NhQ

måndag 12 december 2011

helvete att jag inte gjort den här filmen!

Den säger fan allt!

filmen

fast jag ska greja mer med den, ska bara hitta ett program som behövs...

...jag har tänkt att det ska gå både bakåt och framåt på något sätt, för att gestala processen och hur den går fram och tillbaka och hit och dit i sin väg efter mer kunskap...

Kan man utbilda en nobelpristagare?

söndag 11 december 2011

...det är där jag finner mig oftast nuförtiden - i panik.
Panikläsa, panikskriva, panikäta, paniksova, paniktänka, etc allt för att inte göra/vara fel inför stundande bedömning. Hittills är det mesta fel och/eller inte tillräckligt. Jag får ännu mer panik och i paniken blockeras jag och gör ännu mera fel. En klockren konsekvens av min skolgång. Jag har inte lärt mig lita på mig själv än och min kapacitet och jag vet inte exakt vad som jag förväntas åstakomma.
Men jag fick en bild från ovan, så känns det i alla fall, som kanske hjälper mig och er.
Varsågod och tack Lene!

lördag 10 december 2011

VAD, HUR & VARFÖR

Japp, då var det dags att strukturera sig verbalt.

Jag har gestaltat min kunskapsutveckling som ett äventyr, i ständig progress. Äventyret har kommit att utspela sig i en sorts mössa.

Detta för att sätta min bakgrund, åsikter, insikter och allt som innefattar en kunskapsutveckling i kontakt med huvudet och hjärnan.

En ytterligare parallell jag tänkt med ramen mössan, är ordet bagage eller ryggsäck som används i beskrivningen av någons tidigare erfarenheter av livet och att sätta detta bagage på huvudet synliggör det inte bara, utan framställer det i en positivare dager, då man förväntas uppbära huvudbonader med en stolt hållning.

Jag tänker på vattenkrukor som uppbärs elegant på hjässan till tunga kungliga kronor som bärs med samma resultat. Ju tyngre huvudbonader desto stoltare hållning behövs för att upprätthålla balansen, vilket är ytterligare en metafor för min syn på och placering av mitt bagage.

Jag ser alltså bagaget och kunskapsutvecklingen som samma, det ena finns inte utan det andra.

Jag har under tidigare examination (LAU310) utvecklat en undervisningsidé där eleven blir personligt förtrogen med ämnet i form av ett ”inre självporträtt”. Idén går enkelt ut på att rikta undervisningen dit man vill, men utifrån individen eleven, i form av en personlig förankring.

Exempelvis utgick jag från Frida Kahlos självporträtt under mina lektioner, vi tittade på utställningen på Konstmuseet, jag berättade om hennes liv och vi tittade på symboler hon använder sig av i sitt bildspråk och analyserade hennes bilder. Vidare riktade jag samtalet mot ämnen som var relevanta för elevernas sammanhang, till exempel fick sexorna göra djurporträtt och vi pratade om djursymbolik tillskillnad från åttorna som gjorde yta i motsatts till insida-porträtt och vi pratade om hur man inte ser på någon på utsidan hur de mår inuti, detta för att det passade elevernas ålder och kontext.

Utifrån våra samtal fick eleverna skapa sina egna självporträtt.

Lite så har jag nu jobbat själv, av samma anledning som jag utvecklade idén från början – för att ge en personlig förankring i ämnet för eleverna.

Det är min personliga förankring i skolan, mitt ”inre självporträtt” med riktningen ”min skolresa, från elev till lärare” och synen på min kunskapsutveckling.

Detta gestaltar jag på film för att synliggöra processen, på en tavla för att få måla fritt och få fast bilden konkret, i foton för att få testa skapa digitalt och för den abstrakta känslan synliggjordes där och i en konkret mössa som man kan ta på sig, känna på och tänka vidare om.

Idén grundas i min erfarenhet från skolan som en institution som inte klarar av sitt uppdrag att möta alla elever som enskilda individer, som det står att vi ska i styrdokumenten.

Under gestaltningen har det dock blivit att handla om min egen resa, vilket passar då jag har varit och är en elev sedan väldigt länge och mina erfarenheter av skolan är de som format mig till den lärare jag nu blir eller ibland är.

Jag tänker att de olika formerna av min gestaltning kan göra upplevelserna av den rikare och bredare, då alla har olika sätt att uppleva.

Vidare är det så som jag lär mig, genom att göra, uppleva, titta på film, ja, på alla sätt utom just text. Jag har aldrig tagit till mig text i en bok särskilt bra, utan har, om jag verkligen behövt kunskapen, istället ritat en berättelse eller på andra sätt gjort texten levande för mig och således förståelig.

Så det är inte bara gestaltandet av mitt bagage och kunskapsutvecklings äventyr, utan även mitt sätt att förstå kunskap.

Alltså:

VAD: Jag har gestaltat min kunskapsutveckling som ett äventyr att bära med stolthet.

HUR: Genom film, måleri, foto och tyg. Alla olika sätt för att fånga en annan vinkel och perspektiv, då man behöver många för att närma sig en helhet.

VARFÖR: Därför att jag behöver se vart jag kommit i min skolresa och jag behöver, som lärare, till varje pris undvika att mina elever blir plundrade på sina kunskapsutvecklingsäventyr!

Genom processen i det här arbetet, lär jag mig att se min egen resa som elev på ett salutogent sätt och därigenom kommer jag förhålla mig till elever som personer med egna äventyrsmössor.

Säg till om det behövs mer tydlighet!

tack.

onsdag 7 december 2011

hittade lite mer i minnet...

...nämligen såna här pepptexter som motiverat mig genom utbildningen, har även använt några som lektionsunderlag...!

letar i minnet

Jag sitter och letar efter fler inspirationskällor än Sven-Eric Liedman. I min första anteckningsbok från HDK ht-2006 hittade jag anteckningarna från en fantastisk föreläsning om Josef Beuys av Göran Vogel-Röhdin, 6 sep -06.

Det här är min första HDK-anteckningdsbok, i grunden en sån där billig från Press Stop & vidare pimpad efter Mattias exempel!

Första sidan av anteckningarna. Kunde inte riktigt stava Josef Beuys namn...

Andra sidan & rätt mycket upp&ner text...

Tredje sidan.

Sista sidan av föreläsningen och på slutet fick vi choklad och var sin lapp med ett ord på, mitt ord blev Intuition.

Jag kommer ihåg att jag var eld & lågor efter den här föreläsningen och över Josef Beuys. Jag fascineras av J Beuys personliga förändring/utveckling från passionerad nazist till medveten och vrång konstnär/revolutionär. Just sådana människoutvecklingar fascinerar mig väldigt, när självinsikt/självmedvetenhet (oavsett hur man kommer fram till den, men självklart extra mycket om det är ett dramatiskt äventyr som fört personen dit, som för Josef Beuys) gör att personens hela värld och perspektiv vänds upp och ner på grund av kunskap! I like!

Jag fortsätter rota.
Hare fint!

bokgrunden för mig...

...är : Sven-Eric Liedmans Ett oändligt äventyr, om människors kunskaper, 2001, som är den enda kurslitteratur som jag verkligen uppskattat! Titeln talar ju för sig själv och är ordagrant det jag vill gestalta!

"I mediernas osorterade värld finns inga gränser mellan det trovärdiga och partsintresset, insikten och fördomen, den sakliga upplysningen och reklamen, det snyltande medlidandet och inlevelsen. Både barnet och den vuxne måste skaffa sig redskap att hävda och utveckla sin egen välgrundade mening mitt i mångfaldens kaos. Hur detta skall ske är en av de stora kunskapsfrågorna." Ur Ett oändligt äventyr

I'm just saying...S-E Liedman rules!

tisdag 6 december 2011

mitt PM nr.2

Jag lägger nu ut mitt PM till allmän beskådan. Dels för att jag inte törs det egentligen och då måste man, dels för att det kan hjälpa andra med inspiration för eller emot något och dels för att själv på input. Så snälla känn nåt, tyck nåt, sno nåt &/eller ge nåt !

PM 2

HDK-examinationen

”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet” (sid. 7, Lgr11, Skolverket).

Jag har under min utbildning, från förskolan till idag, upplevt en saknad av realiserande bakom paroller som ”en skola för alla”, ”individanpassad undervisning” och citatet från Skolverket ovan. Det utförs dokumentationer, åtgärdsprogram och olika försök att underlätta för elever som inte enkelt glider igenom sin skolgång, men själva individen blir ändå sällan uppmärksammad som något annat än en elev i mängden eller ett papper i pappershögen.

Vidare står att ”Eleven ska i skolan möta respekt för sin person och sitt arbete” (Lgr11, Skolverket, s. 10), men jag finner inte att det upprättas i elevens vardag, då varken ork, engagemang eller tid finns tillgänglig.

Dokumentation och åtgärder hastas igenom, för att pedagogen även skall hinna planera sina lektioner och andra uppdrag inom skolan. Kvar blir ett utanpåverk av formellt korrekta dokumentationer, de tomma vackra orden och elever som har blivit erbjudna stöd enligt standard, men utan att för den sakens skull hunnit bli sedda eller hjälpta. Dessa elever går således igenom skolfabriken med allt ansvar och skuld för sin ouppnådda kunskapsnivå på sina axlar, då de enligt mallen fått lämpligt stöd och hur det sedan ser ut i deras verklighet spelar mindre roll.

Min tanke är att det måste in ett fokus på elever som individer/personer i skolans vardag, med bas i deras kontext, precis som parollerna beskriver – fast på riktigt. Utifrån en personlig förankring i ämnet/uppgiften tar man sedan eleven med sig ut på kunskapsresan och in i samhället. Det är lättare att lära sig nya saker om man förstår och kan leva sig in i och känna sig delaktig i lärdomen.

Ovanstående är i princip orört och kvar som utgångspunkt sedan ”PM nr. 1”.

Vad som utvecklats under gestaltningsarbetet har blivit att åskådliggöra min resa som elev till lärare.

Min utgångspunkt/bakgrund & syfte utgår således i min dåliga erfarenhet av skolan och vägen därifrån till att genomföra lärarutbildningen i hopp om att bli sams med skolvärlden/systemet och mitt förakt därav. Hela resan har varit i skuggan av detta förakt och av minnet av förödelsen av många goda egenskaper jag hade som barn, samtidigt som det varit drivkraften mot en förändring/utveckling/mognad.

På grund av mitt motstånd gentemot skolan har jag fått gå i skolan från 7 års ålder tills idag, i 27år och har därav rätt lång erfarenhet av idogt försökande av att bli sedd, få lyckas och bli bekräftad som duglig av de instanser som är auktoritärt giltiga – utan att för den sakens skull förlora mig själv/min egenart och/eller bli utbildningsstörd (mitt eget ord som förklarar min upplevelse av vad skolan formar för störningar i personers kreativitet och personliga prägel).

Mycket vatten har flutit under broarna sedan jag var 7 år, men motståndet kvarstår. Nu med en något sorgligare och mer medveten fana än tidigare, då jag har mer erfarenhet själv plus att jag numer även har lärdomar av mina elevers skolupplevelser och mina medelevers.

Jag har i gestaltningen valt att istället för att lägga fokus på den allmänt negativa klang som elevens bagage har, visualisera bagaget som resurser, möjligheter och förmågor. Det är detta bagage som vi lärare ska utgå ifrån och individanpassa undervisningen efter och jag tänker att det görs lättare om bagaget ses som kapaciteter istället för hinder. Det färgar även min gestaltningsprocess, då jag där satt bagaget på huvudet, som en mössa med allt det äventyr som ingår i personliga förmågor och talanger gestaltat.

En viktig del av bagagemössan är att det sitter ett hjärta på ovansidan av mössan, på den del där förhoppningsvis hjärnan sitter under. Detta för att synliggöra behovet av hjärtats symboliska mening och kraft i kunskapsprocessen. Hjärta och hjärna. Det ena fungerar dåligt utan den andra och tvärtom.

Det är ytterligare mycket symbolik inarbetat i gestaltningen, men den ska jag kanske utveckla under någon annan rubrik?!

Problematiseringen behöver jag kanske hjälp med att tydliggöra verbalt korrekt, men jag finner att den utgår i de ramar skolan och dess arbetare har att uppfylla, som med citatexemplen som nämns i textens början, men inte lyckas genomföra. Och jag själv som exempel på konsekvensen/resultatet av skolans misslyckande av att uppfylla dessa citat.

Metoden är att via min gestaltning, synliggöra min resa som ”misslyckad” elev till lärare.

Experimentet blir att försöka synliggöra min resa/mitt bagage på ett tydligt och motiverande sätt som samtidigt känns ärligt och sant.

Resultatet är ju under ständig process, men är i nuläget förhoppningsvis nära en seger, då jag om en dryg månad kanske lyckats genomföra lärarutbildningen på universitetet och därigenom vunnit den ultimata bekräftelsen på att jag duger i de instanser som är auktoritärt giltiga, i form av ett intyg på just detta. Samtidigt som jag under dessa 27 år i skolan inte böjt mitt huvud för några former av styrdokument och formalia som jag inte hållit med om, utan har istället mognat och lärt mig att förhålla mig till dem kreativt kritiskt och jag har under lärarutbildningen klarat skolan utan att förlora mer av mig själv, utan tvärtom byggt på mig själv med lärdom i ”how to play system”, eller göra det jag ska fast på mitt sätt. Genom att vända och vrida på mina skolupplevelser och att nu komma in på andra sidan lärarrumsdörren, har fått mig att inse att det inte är så svart och enkelt som när mitt skolförakt startade, utan att problematiken ligger på en annan nivå än onda och dumma lärare. Mina dåliga skolupplevelser grundades antagligen i samma anledningar som nutidens grundskoleelever får sina skolminnen, nämligen i trötta, överarbetade och omotiverade lärare, som inte har tid att se varje elev med allt det innebär och samtidigt göra allt medarbete som ingår i lärarens vardag.

Min lösning, utifrån min lärarroll, blir att ha en annan utgångssyn på ord som bagage och individ och att på samma sätt som jag ska visa med min gestaltning, låta mina elever peppas i sina egna talanger och via just dessa.

Teoridelen och användandet av referenslitteratur är jag osäker på. Den författare som följt mig i lärarutbildningen är Sven-Eric Liedman och även Georg von Wright. Robert Bly är en författare som påverkat mig, men som jag inte haft som kurslitteratur. Jag behöver hjälp med användandet av referenser/ref.litteratur.

Jag skulle behöva hjälp med arbetsstruktur, förtydligande och formalia. Jag är en obstinat skrivare, när det kommer till formalia, och även om jag är medveten om det och jobbar på det, så behöver jag bli påmind om orsakerna och argumenten bakom måstena… ofta.

Tack så mycket.

Mvh/Sanna

Ovanstående är mitt PM 2.

over&out

måndag 5 december 2011

so far...

...very good foton!!!
Drog ut till havet för att jag tänkte att en livsmössa bör vistas i livet...bland vågor, berg, träd och dylikt!
Jag fick hjälp av min eminenta flickvän att ta bilderna och vi har pillat med dem i Photoshop också! She´s good!

...den här är fin & hon utan mössa heter Biffen

de här bilderna gillar jag och de är tagna med en app till mobilen som inte går att få tag i numera, så jag lånade en mobil...plus att den är arbetad med i Photoshop med fyra överlappande bilder!!! Det var massa jobb, men värt!

check out himlen...

...& klipporna!!!

Jag har en idé om att göra projektet/examinationen om min resa...min skolresa...typ "Skolresan...eller det sitter bara i huvet"...!
Det är väl fyndigt och passande, med livsmössan på huvudet som bagaget, utgångsläget och möjligheterna...?! Man säger ju så "äh, det sitter bara i huvut"...när ens hinder bara är en idé...precis som det oftast är. Och det borde man applicera på möjligheter också. Bagaget vi som lärare ska utgå ifrån hos våra elever, är ju inte så negativt som det kommit att låta - det är ju ett äventyr fullt med möjligheter!
Sen hade det varit coolt om tekniken slutade motarbeta mig i filmandet/redigerandet och/eller att mitt tålamod blev bättre...så att jag kunde ha olika perspektiv på min skolresa i slutet, på utställningen.
Tavla med detaljer, foton med abstraktare karaktär, film med rörliga bilder och en fysisk mössa att ta på sig och känna på.
Olika perspektiv - olika sätt att uppleva - olika sätt att lära!!! Right!?
Har inte skrivit nåt kappaskriv än...det känns oskönt.
Men det är ett riktigt tidskrävande, blodigt och svettigt actionarbete att brodera och sy! Och åka till hav.
Och tro inte att mössan är klar - ICKE! Det tar en halvtimma att bara få dit en liten strimma färg och mina fingertoppar blir inte härdade av blodspill - tvärtom!
Men det är ju ingenting egentligen - klart allstå.
Och det ska det inte heller bli...förrens man är död och kanske inte ens då, vem vet!?!

ses imörrn!

over&out