Tillbaka till HDK. Det känns hemtrevligt och cafétjejen kände igen mig.
Samtidigt känns det som man hårdnat sen sist. Har inget tålamod på samma sätt.
Jag får dock retoriskt otydlighetssyndrom av det allvar som möter en. Blickarna. Inget kul här inte. Allvar, nu är det allvar...ja, ja, I'm game. Och min otydlighet kommer skärpa sig. Den är redan skärpt - bara lite blyg. Min plan är fortfarande att hitta, synliggöra och gestalta kärnan och utgångspunkten för lärandet...och processen...kanske.
Ja, det kändes ju klart och tydligt - not.
Jag skulle vilja prata som Frida Kahlo istället. Prata i Frida-bilder.
Idag köpte jag en duk för ändamålet. Får se om det blir det slutgiltiga...får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar