tankar...

...jag tänker att jag vill få ihop upplevelser, hjärna, hjärta, barnmagin och ja, allt... i en bild.
Har fastnat i att det ska bli en mössa/hatt, som skisserna visar.
Dels för att jag gillar tanken med att man kan ta på sig en mössa med t.ex. öron och poff blir man ett djur, utklädningskänslan.
Men även för att det kräver en stabil nacke för att bära mina livsmössor, och trots att ingen av mina gubbar har det så bär de ändå upp mössorna utan problem...vilket visar på vår bräcklighet och storhet på samma gång. Som det står i våra fina styrdokument om att vi ska utgå ifrån elevens kontext och bakgrund, oavsett bagage, språk, etc...så kanske det är mer peppande att se en livsmössa som elevens bagage!? Eller att se bagaget som ett äventyr istället...för det är väl allas bagage... egentligen!?
Läste i Syskonsamhället, en bok av Robert Bly, om hur vi och vårt samhälle blir mer horisontellt... t.ex. alla tonåringar känner mer gemenskap i stil/intressen/etc med folk på andra sidan jorden, än med sin familj. Internet och media äger numera status, värdegrund, moral, etik, respekt och allt det som tidigare satt ihop med personer i ens omvärld. Under någon av de första VFU-perioderna snackade jag med några killar i sexan om ett nytt spel som kommit ut, där man skjuter ihjäl folk, kör bil och flyr från poliser. De förklarade att via filmer, sådana spel och diverse real life criminals i deras omgivning lärde de sig etik och moral. I gangstervärlden fanns minsann moralen att till exempel inga kvinnor och barn utsätts, man ställer upp och det är eftersträvnansvärt med lojalitet. Och att i "svennevärlden", där jag bor antar jag, så har de vuxna ingen moral, för där plockar polisen mammor och barn från hem och sågar ner så det fattas pengar, lärare bryr sig inte, blabla... Kontentan av kidsens berättelse och även kontentan av boken är att vuxna inte finns längre. De där vuxna som jag kommer ihåg från min barndom, som kunde säga till om man brötade för mycket på vagnen, eller busade i nåt trapphus...de har tagit slut. De som är i vuxen ålder som fortfarade finns, varken ser annorlunda ut jämfört med barn/ungdomar eller beter sig annorlunda. Ingen står för något och genomför det, ingen sätter gränser, med goda argument om så behövs. Alla aktar sig för att vara en "tråkig vuxen".
Alla vill ju se yngre ut, vara ungdomliga, vara kompis med eleverna och sina barn, etc...jag tänker rätt ofta på det. Har inte kommit på nån lösning än, men de konsekvenser jag upplevt är osäkra ungar som på allvar inte vet vad som är rätt och fel och som inte nånsin får lyckas med nånting (nu är jag i skolvärlden), då inga krav ställs att nå upp till. Och får man aldrig lyckas, så kommer man sakna den upplevelsen och därmed inte veta varför man ska sträva efter något alls.
Äh, jag drar kanske lite hårda linjer här, men jag har träffat elever som inte vet att de är värdefulla och att deras unika åsikter har ett fett värde för många och det är svårt att lära någon sånt...på en bildlektion i veckan.
Samtidigt är jag på rätt ställe för såna här uppdrag i alla fall - in da schoolsystem, änna!
Ja, några tankar bara...

over&out